Mina egna tankar

När jag ska skriva måste jag stänga av mina egna tankar. Det är det som gör det svårt att komma igång. I många dagar nu har mina tankar fått ta mycket plats. Jag funderar igen på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vill ha ett jobb med en lön, där jag inte sliter ut mig.
Just nu vill jag hellre skriva än fota eller hålla på med annan konst. Men jag får ju aldrig gjort någonting.

Väntan

Hjälp! Jag sitter och väntar på årets första brudpar. Jag mår illa och har en knut i magen. Ändå är detta bara ett enkelt bröllop. Som en uppvärmning inför imorgon. Då är det ett stort bröllop med foton hela dagen. Jag är spyfärdig och vill inte. Ändå tvingar jag mig att göra det. Så klart. Jag har ju lovat. Detta är mitt jobb. Och jag har skulder att betala.
Förra året hade jag en period då jag tyckte detta var kul!

...
Efteråt.

Det gick bra. Fast jag väntade på fel plats. Men det blev en hel del bra bilder. Det var stark sol, vilket inte alltid blir så bra. Blixten blev genast för varm. Då körde jag utan blixt. Det fungerade det med.
Nu ska jag iväg och fota studentbilder i Sunne.

Imorgon är det det stora bröllopet. Hjälp. Vill inte! Vill verkligen inte!

Jaha...

Det gick lite bättre, jag började om. Men jag tror inte att det fungerar så bra att skriva helt självständiga "avsnitt". Nästa steg är kanske att arbeta på samma i två dagar.

Det blir inte bra

Jag har nog skrivit en halv sida. Det är inte bra, inte intressant, inte bra på något sätt. Ska jag fortsätta ändå, eller ska jag göra en nystart, eller ska jag acceptera att det inte går idag? Jag provar igen.

Nu börjar min timme

Men jag har tjuvstartat med en morgondikt. Jag tänkte på första raden när jag gick ut med hunden, tänkte vidare när jag med kameran besökte dungen ingen, men jag hade fel inställningar på kameran, se det blev inte så mycket bilder.
Jag tänkte på Frödings vackert väder. Men sedan kom jag av mig. Det kan bero på att jag nu befinner mig mitt i stan. Vad är det jag ska skriva om idag då? Ska jag håll mig kvar på Fotografiska i Stockholm, där jag var senast. Ska jag utgå ifrån försäljningskursen som jag var på igår? Från skrikande barn som inte vill att pappa ska lämna dem på dagis? Från tröttheten jag känner efter att ha blivit vakt klockan sex. Eller efter ensamheten jag känner i det lilla samhälle jag bor, trots att jag har fina vänner där?

En morgon dikt

Morgon daggen glänste klar i dungen
Solen värme spred sig
Fukten torkade upp genom en lätt dimma
Brunskogs kyrka sträckte sig över skogen
Som en ståtlig fallos mitt i naturen
Långt borta hördes vägen
Lastbilar, bussar och stressade morgon människor
61:an förde dem dit de skulle
Eller dit de trodde att de skulle
Hunden gjorde sina morgon bestyr
Barnen skrek när jag tog farväl

Vi ses en igen, när klockan slår fyra

Typ en halvtimme

Nu skrev jag ju en sida på typ en halvtimme, vad ska jag göra då? Gå igenom det jag skrivit? Inte min starka sida, men kanske ett steg i rätt riktning...

Fem minuter

Jag kom till jobbet strax efter nio, nu har jag gjort lite av varje och klockan är fem i tio. Det betyder att jag har fem minuter innan jag måste börja skriva dagens entimmesavsnitt. Jag vet inte alls vad det ska handla om. Det brukar vara bra att börja med något som ligger nära i tid eller tanke.
Dagens agenda, boka färja till Danmark, hitta tre Sverige bilder, betala lite fakturor, hitta en porträttidé att stjäla. Kanske en date på ett galleri?
Mina fem minuter försvann när telefonen ringde.

Nu ska jag skriva igen...

Men som vanligt börjar med att skriva av mig. Eller skriva ur mig. Försöka på bort prestationskraven. Och sen tar det stopp. Jag provar med att byta musik. Att ha spotify innebär att man har tillgång till oändligt mycket musik, men det innebär också, för mig som inte är så insatt i musik, lite svårighet att hitta något att lyssna på. Mina gamla vanliga favoriter tröttnar jag på, och det är svårt att hitta nytt. En av mina senaste nyheter är Joni Michell. Henne gillar jag. Nu lyssnar jag igenom hennes "related music".

Idag har jag ingen lust att skriva. Jag vill inte. Det är tomt, jag har inget att börja med. Igår var jag på en invigningen av BarBord i Arvikas hamn. Jag kände mig trendig och inne nästan. Det var en fin sommar kväll, snygg bartender, snygga snickare, skön stämning. Jag träffade nya, trevliga människor.
Då är det svårt att skriva något djupt och tänkvärt. Jag är glad och nöjd. Men visst är jag lite nere också. Det finns så mycket jag vill ha, nya snygga kläder, nya tekniska prylar. Men jag har inga pengar. Det är för att jag envisas med att driva mitt lilla företag, för att jag inte vill sälja in mig och för att jag vägrar skaffa mig ett riktigt jobb. Jag är fast i min idé om att jag är någon sorts konstnär som ska kunna leva på att vara det, bilder, skriva och skapa. Samtidigt får jag ångest varje gång jag får kontakt med en kund. Jag kämpar med min försäljningskurs. Det är spännande och intressant. Jag skulle lätt kunna sälja något som jag verkligen tror på. Men nu innebär sälj att jag måste prestera, leva upp till förväntningar, leverera.
Vad vill jag med mitt liv egentligen? Skapa och sälja det jag redan skapa. Inte sälja det okända som jag måste få rätt.
Kan man leva på att sälja fotoböcker? En del kan det, frågan är kanske främst, kan kvinna leva på det...

Min nya skrivar-taktik är att skriva en sida varje dag, en sida om Billie. Men de behöver inte hänga ihop. När jag har tillräckligt många får jag försöka att fläta ihop dem.
I måndags skrev jag en sida om hennes torp utanför Sunne, där hon målade. Vad ska jag skriva om idag?
Vad ligger mig nära om hjärtat? Vad har jag från mitt liv att dela med mig av. Egentligen vill jag skriva min dröm. Jag vill skriva det liv jag inte har och inte kommer att få för jag har valt ett annat liv. Jag vill skriva mig det jag inte får. En flirt kanske...

En sida

Jag skrev en sida. Jag skapade en plats, en historia och en person och fyllde en sida. Nu ska jag skriva en sida om dagen, och varje sida ska börja med namnet på huvudpersonen, Billie. Fast imorgon kommer jag nog inte att kunna skriva en sida... men sedan... en om dagen. Då blir det en bok på mindre än ett år...

Be someone before you're gone

Idag är jag är författare, jag har skrivit en fantastisk bok som alla vill läsa. Det är en lugn och stilsam berättelse om något, jag vet inte vad, om någon, jag vet inte vem. Men en dag kommer orden att rinna ur mig och då kommer jag att vara en författare.

Jag gillar verkligen det här typsnittet. På tal om inget alls.

Jag hade en titel i tankarna, men den finns inte längre kvar. Just nu finns ingenting, förutom den franska musiken som jag satte på för att den ska inspirera mig.

Det här blir ju nästan bra. Synd att det inte blir något. Om jag var någon så skulle detta räcka. Men jag är inte någon. Än. Be someone begore you’re gone, som han sjunger i melodifestivalen.

Tänka positivt...

Vårtrötthet, vårdepression, sömnbrist på grund av sjuka barn... och så säger han på radion att man ska tänka positivt!

Äntligen!!!

Äntligen har jag lyckts parkoppla mitt trådlösa tangentbord med min dator. Det har jag länge tänkt att jag ska göra...

Nu sneglar jag...

på arkitektprovet. Jag tror att jag ska göra det.Bara för att ha gjort det en gång. Jag har redan läst ett år på arkitektlinjen, fast i Australien. Och det var ingen bra utbildning och jag tappade intresset. När jag tänker efter tappade jag intresset för foto också i Australien, när jag gick foto-linjen där. Det var ingen bra utbildning. Det betyder inte att jag inte är en bra fotograf. Jag är en bra fotograf.

Svår

Jag är också svår och mörk. Jag kan också göra fantastiska konstverk, otroliga böcker och allt det där som jag vill göra. Men det verkar ingen förstå. Kanske för att jag är så upptagen med att ge andra bilden av mig som glad och harmonisk...
Just nu har jag stött på Pija Lindenbaum i olika former och merdier. Jag lyssnade på hennes sommarprat, så stötte jag på en intervju på SVT, sedan har någon tagit upp henne på min kurs om att skriva för barn och ungdom.
Jag blir så irriterad. Hon är så svär, så knepig, lite vrång till och med. Visst är några av hennes böcker ganska bra. Men Siv sover vilse är orkar inte barnen lyssna på, vi vuxna är glada och slippa läsa det, och ändå får den en massa uppmärksamhet. Hon flaggar för de tysta och försiktiga barnen. Stigmatisering pratas det om. Allvarligt! Det är ingen som säger att barn inte ska vara lugna och försiktiga. Sedan går hon själv tillbaka till dagis för att lära dottern att klättra så att hon inte ska vara utanför!
Men vi vuxna då, vi får inte heller vara tysta och försiktiga. Då får man inte vara med på SVT.